Eftersom jag är en sån där person som tycker att Eurovision är roligare än både julafton och min födelsedag tillsammans är jag sjukt besviken på årets bidrag. Finns ingen jag har som favorit eller knappt kommer ihåg. Finns inga finska monster eller ryska tanter för mig att i hemlighet admire och rösta på. Var är alla sexiga balkanbrudar med funky sleazy songs!? Får hoppas att något grannland vinner så man kan åka och se nästa år, eheheh. Kan ju inte klaga på det svenska värdskapet dock!

 

  

Fortsätter mitt gubbhat i filmbranschen genom att lista alla nya aktuella filmer på sf.se den här månaden.

 

Regi: Justin Lin
Huvudroll: Vin Diesel

Regi: Baz Luhrmann

Huvudroll: Tobey McGuire

 

Djupet
Regi: Baltasar Kormákur

Huvudroll: Ólafur Darri Ólafsson

 

Regi: Mani Maserrat Agah

Huvudroll: Gustaf Skarsgård, Anna Åström ♀

Är inne i en period då jag sitter och tittar på många dokumentärfilmer. Det är inte så bra när man har en sådan där dag när man är riktigt gubbäcklad. Gubbar som intervjuar gubbar om ett ämne en gubbe har tagit upp och blir regisserad av en gubbe. När eftertexterna börjat rulla brukar jag ögna igenom dem i hopp om att finna en eller två tanter också. Fan heller (och om de finns är de oftast sminköser eller scriptor). Krossa detta gubbvälde för jag är så jävla trött på att se samma filmer om och om igen och samma point of view av en ~*akademisk gubbe*~ eller en ~*statsvetande politikergubbe*~ som ska sätta sig in i ämnen han inte har ett jävla dyft i att göra - exempelvis aborter - men ändå är hans åsikt är ändå så jävla viktig och han vet såklart bäst just för att han är en GUBBE™ och har en lem mellan benen. Fyfan vad less jag är. Fyfan vad less jag är på att tanterna inte får ta plats. Kan inte ens räkna upp hur många gånger någon kommit och tryckt ner en sminkväska i min hand på en filminspelning och trott att jag varit sminkös då jag i själva verket är regissör. Jag är äcklad över att vara mindre värd i gubbarnas värld och inte kunna trycka på en knapp lika bra eller ha en vettig åsikt eftersom jag inte har den där berömda lemmen på min kropp.

 

 

In other news har jag blivit demivegitarian! Japp, japp - ska ge det ett försök. Om ni trycker i mig en korv kommer jag äta den - men jag kommer inte ha en korv väntandes på mig i kylskåpet hemma. Jag gör detta för min hälsas skull, har påbörjat en riktig förändring för drygt tre veckor sen. Hoppas jag kan keep it up, go go Linda Ranger.

 

Edit: ok förlåt men nu fick jag den på hjärnan NJUT MINA ARMA BARN!!!!

  

 

Hej hej alla fyllon! Trotsar er samtidigt som jag önskar jag var med er hemma i El grande norrlando. Dunkar Zacke och tänker på er medan jag njuter av våren som kommit för att stanna i U-land.

Ni som kan - gå och fucking se Zacke på Olivers ikväll grabbar och grabbinnor!

 

/din överpojk

Som kanske många har läst så har ett gymnasium i Stockholm infört ett tredje könsneutralt omklädningsrum. Älskade Blondinbella tycker att det är att hitta problem och motsäger sig "könsutsuddning" och hela hen-debatten i sig. Men det är ju inte riktigt det det handlar om. Problem finns även om det inte drabbat dig, Bella.

 

Det här är något som inte handlar om att leta fel, det handlar om människors trygghet. Man är inte sitt kön, det är var man definierar sig själv som spelar roll. Ingen kan komma och säga vad du är och inte är, vilka kläder du ska ha på dig eller hur du ska bete dig. Det är för mig mänskliga rättigheter, och jag som straight vit kvinna får ha dessa rättigheter, varför ska HBTQ-personer vara undantaget? Varför ska människor som identifierar sig som intersexuellas (och andras) känslor och trygghet sättas på spel? Varför är dessa människor inte välkomna?

 

Jag själv som straight vit kvinna tycker det är obehagligt med offentliga omklädningsrum som det är, tänk dig då att du blir utkastad ur ett för att du inte tillhör "rätt" rum, du tillhör "fel" - och har dessutom ingenstans att vända dig till. Hur i helvete kan det skada någon att inrätta ytterligare ett omklädningsrum? 

Allt är inte svart på vitt, allt är inte man och kvinna.

Känns som att jag tagit femton steg bakåt. Går in i månad tio av arbetslöshet. Motiveringen var att jag inte räckte till. Ordagrant alltså. Vet inte hur många procedurer och processer jag ska orka gå igenom, att hela tiden kastas mellan hoppet och hopplösheten. Botten är nådd, biverkningarna svider.

 

 

Nostalgiar sönder med denna dokumentär. Så sjukt mycket som pågår i mitt liv just nu och så många resor som gjorts fram och tillbaka till norrland, så låter denna fylla ut tomrummet i bloggjäveln. 

 

Idag på bussen till träningen kändes faktiskt livet helt okej, för första gången på flera månader kände jag framtidshopp. Idag, torsdag - får jag veta om jag åter är tillbaka på ruta ett eller om jag kan sluta stampa och ta ett stort steg framåt. Jag kanske flyttar hem på söndag, eller så stannar jag hela maj ut. Jag sökte ingen skola till hösten. För första gången är ovissheten något jag kan leva med. It's not the end of the world. Yet.

 

Har varit hemma i norrland i en vecka nu och det räcker tack och väl. Försökte dölja mina gråtstelnade kinder på flyget hem nergrävd i en bok, men tror att jag misslyckades rätt grovt. Jag grät inte för att jag skulle åka, jag grät för att jag visste att det är sista gången jag åker tillbaka till vår lägenhet. Sista gången jag kommer dit med en resväska - till vår enda hållpunkt och fristad. Den som knappt några vänner har besökt. Och jag undrar tyst om dagarna vem som kommer bo här sen. Vem kommer använda sin vardag, har sin fristad och  hållpunkt här i vår lilla etta. Vem kommer sova i min säng som jag gråtit i så många nätter, vem kommer sparka till kylskåpet när den brummar högre än en jumbojet och vems kläder kommer finnas i min garderob?

Min vecka i norrland var väldigt kaotisk, en riktig berg- och dalbana. Jag hade iallafall världens bästa tjugoårsfest, även fast jag minns mindre än jag skulle vilja erkänna. Hyrde gamla skolan, en byggnad som ligger mig nära om hjärtat och skriker lika mycket hem som mitt flickrum ungefär. Min morfar hade teaterföreställningar där som artonåring, mamma hade sin fyrtioårsfest där och då kunde jag ju lika gärna ha min tjugoårsfest där!? Min mamma och morbror har gått skola där och numera drivs det ett ideellt bibliotek där en gång i veckan, samt den årliga julmarknaden. Älskar att det spökar där också. Mmmmh.

 

Det är med ett blytungt hjärta jag måste berätta för er att vi ska flytta hem igen. Vi vet inte när eller hur länge, helst bara över sommaren. Beror på hur jobbsituationer artar sig (det ser inte direkt ljust ut) men jag har pengar nog att hyra en etta i centrala Boden, iallafall över sommarmånaderna. Sen får vi se. Framtidens frågetecken vill inte skingra sig hur mycket jag än försöker och vill. Jag hatar att bo där, det är en av de värsta platserna på jorden för mig. Men kanske blir lindrigare av att inte bo helt isolerat ute i byn?

Vad gjorde att vi beslutade oss för det här? Hälsan. Den är inte med någon av oss. Pengar, vår hyra ligger på 5900 i månaden exkluderat internet och dylikt. Min inkomst? 1300 i månaden. Förstår vi varandra? Att inte förglömma, vänner och familj. Vi känner drygt fyra personer som vill ha med oss att göra, några av dem bor inte ens i Uppsala. Det är fruktansvärt jobbigt, men sen vi kom till beslutet har en tyngd lättat från mina axlar. Har en vändpunkt på något sätt, och jag är väldigt säker på att komma tillbaka på banan. Bara jag får bli frisk först. Ser bara det här som att jag gör en slags Kelly Clarkson (hennes hem brann ner så hon flyttade fram och tillbaka från Texas innan hon blev FAMOUZ and SUCCESSFUL *mvh 5th-gRaDe-faNgiRl*). 

 

- Huvudpersonen är överviktig samtidigt som hon är mångfacetterad och har en personlighet, en life story och känslor - dvs något jag aldrig varit med om i den vardagliga amerikanska smörjan. Hon finns alltså inte bara där som en lustig sidekick (Fat Amy jag tittar på dig)(wow att hon "heter" Fat Amy säger ju rätt mycket om karaktärsutvecklingen eller bröÖÖL FRUSTRATIONEN).

 

- Hon har en mamma som knappt kan ta hand om sig själv.

 

- Serien i sig tar upp varför det ska vara så tabubelagt med psykisk ohälsa, varför man känner att man måste dölja det och inte bara berätta att man infunnit sig på sjukhus som man skulle gjort om man bröt ett ben eller två.

 

- Man får se henne osminkad, hon vaknar inte upp orörd och dockig efter en fet utekväll med da stilettos still on and rocking.

 

- Vänskap, herregud. Det är mer komplicerat än SATC, I shit you not.

 

- Hon tar plats, är smart och rolig samtidigt som hon listar det som "ungirly things" och något som man ska undvika. Hoppas ni kan räkna ut själva vad manusförfattarna ville säga med det.

 

- Hon är superkåt! En kvinna! Som är KÅT!!!!!! PÅ RIKTIGT!!!!!! POUND THE ALARM!!!!!!

Egentligen gjorde jag ju den här bloggjäveln för att ni skulle ha någon slags koll eller uppdatering kring mitt liv. Det är så mycket som händer men samtidigt går tiden så långsamt.

 

Vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag fick ett jobberbjudande förra veckan. Jag åkte dit på intervju, kom med på en utbildning och provade jobba ett kort pass. Jag hade alltså jobbet i mina händer. Det var stort, efter 9 månader i arbetslöshetens vakuum. Det var perfekta jobbtider, flexibla och inte alla dagar i veckan. Det var bra lön, dessutom. Perfekt skulle man ju kunnda tro. Utom att det skulle gå ut på att främlingar var oprovocerat arga på mig. Jag trodde jag skulle härda ut, på ett riktigt Patti Smith-manér. (Hard working asshole - had to earn my dough, had to earn my dough.) Det gick inte. På nätterna kunde jag vakna och känna att jag ville kräkas. Det gick inte. Så jag tackade nej.

Så nu vet ni det.

 

En annan grej är att jag kommer hem över påsk/min födelsedag. Kommer den 29 och stannar till den 8. Det är iallafall något? Hoppas någon vill träffa mig, eller något. Inga tomma löften, orkar inte och har inte riktigt tid för det.

 

 

Den tionde mars 2007 förändrades mitt liv. Varken du eller jag visste om det egentligen, då vi gick där i duggregnet och knappt vågade prata med varandra egentligen. Vi fokuserade mer på våra skor än något annat. Skulle vilja säga att första intrycket inte spelar någon roll, och det är jag glad för. Varför? För att det ledde mig till min bästa vän i hela världen.

 

Utan dig skulle jag inte vara den jag är idag, utan dig skulle jag inte haft hundraprocentigt stöd i vad jag än tagit mig för även om jag mest troligt kommer misslyckas. Utan dig hade jag gått miste om så många upplevelser, resor, konserter, skratt och nya vänner. Utan dig skulle jag inte vågat experimentera och komma fram till vem jag egentligen är, oavsett om det handlar om tomma hårfärgsburkar eller åsikter eller om jag verkligen borde kasta alla mina pengar på något som får mig att må bra för stunden. Du har gett mig en snålskjuts på livet helt enkelt, den korta tid vi känt varandra. Vi har gråtit, vi har sovit, vi har gjort absolut ingenting och inte sagt ett ord till varandra på flera timmar trots att vi sitter i samma rum och ändå varit helt bekväma i det. Att det ska vara så. Det ska vara vi.

 

Ingen vet egentligen hur framtiden kommer se ut, men du har alltid funnits där för mig när ingen annan gjorde det, när jag blev bortglömd och sårad. Men du fanns också där i alla mina framgångar och var den som höll fast vid mig och höll mig nere på jorden. Du är min bästa vän, och jag hoppas du får vara det i minst 60 år till. Jag vet inte ens vad jag gjorde innan du fanns i mitt liv. Ohotad etta, föralltid.

 

This.. this really speaks to me.

 

Hahhahah jag saknar er så mycket. Fyllon.